Artikel från SCOOP
ATT ÖVERLEVA DÖDEN
Av Ola Sandstig

Skräcken inför strålbehandlingen i cancerklinikens källare blev allt starkare, men Mari Johansson kämpade vidare… Blott 22 år gammal var Mari Johansson den yngsta svenskan någonsin som drabbats av cancer i tungan. Behandlingen höll på att kosta henne livet, men räddade henne samtidigt från döden.

DECEMBERNATTEN SÄNKER SIG TIDIGT över Sälenfjällen. När Mari Johansson kliver in på restaurang Majken, vid Lindvallen, har fjälltopparnas konturer försvunnit helt, fast klockan bara är halv fyra.
Innanför de faluröda väggarna granskar Mari - född och uppvuxen i Fiskarheden en mil härifrån – noggrant restaurangens matsedel. Pekfingret passerar det kryddade, de svårtuggade och stannar upp vid pastan. Runt borden väntar andra gäster på sina beställningar. Framför scenen stampar rödbrusiga skidåkare med pjäxorna i trägolvet. Afterskibandet spelar en gemytligt avslagen version av Highway to Hell med AC/DC och publiken slukar stora stark. Mari beställer en Spagetti Carabonara med extra mycket sås, en kopp te och ett glas vatten. Ingen öl. Kolsyran i ölen bränner som eld i svalget.
- När jag var på min systers bröllop tog jag ändå lite champagne, säger hon. Men jag bara fuktade läpparna med den.
När Mari berättar om sin släkt, om sin uppväxt och om skidåkningen – hennes stora passion – skrattar hon ofta. Men när maten kommer in tystnar hon. Mari pratar före och efter maten. Aldrig under måltiden.
Hon finfördelar pastan med besticken, tar en klunk te, för att öppna strupen och underlätta sväljandet, och stoppar i sig en tugga spagetti. Efter en dryg minut, mer te och flera klunkar vatten är maten tillräckligt bearbetad och hon sköljer ner tuggan.
Behandlingen som tog bort ”skiten” som hon kallar sin svalgcancer, tog delvis också med sig salivavsöndringen, sväljförmågan och tungan.

FREDAGEN DEN ANDRA FEBRUARI 1990, ringde en läkare från öron- näs och halskliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, till Mari Johansson. Mari skulle komma ner till mottagningen direkt på måndag. Läkaren berättade inte exakt vad det gällde. Der var något med tester. Direkt på måndag….
Besöket rörde den uppsvullna lymfkörtel som Mari opererat bort samma vecka. Hon hade gått med den där bulan på vänster sida halsen i två år. De båda vävnadsproverna, biopsierna, hade visat negativt. Men på sommaren 1989 började bulan värka mer och mer. När Mari tryckte på den med fingrarna lindrades smärtan. Hon tryckte på den varje dag.
Läkarna bestämde sig för att skära bort svullnaden, trots att biopsierna inte påvisat någon cancer. Det var inget stort ingrepp. En svullen lymfkörtel, ett snitt, ett par stygn, en natt på sjukhus och sedan hem.
Dagen efter samtalet från kliniken skulle Mari fylla tjugofyra. Hon hade bjudit in några vänner till lägenheten på Guldheden, dit hon flyttat 1989, hennes femte år i Göteborg. På kvällen skulle de gå ut tillsammans och fira.
Mari funderade över samtalet. Det var nog bara någon läkarpraktikant som ville titta på hennes stygn. Säkert inget allvarligt. En rutinkontroll. Men…direkt på måndag?
Hon kom att tänka på vad hennes chef på Fastighets AB Bohus sagt: ”Går du ner mer i vikt så skickar jag dig till läkaren.”
Mari hade skrattat åt det där. Visst, det senaste året hade hon gått ner sex-sju kilo, kanske åtta. Hon vägde femtiett kilo och var en och sjuttio lång. Smal, men vältränad. Hon uppfattade snarare chefens kommentar som en komplimang. Det var ju snyggt att vara smal…
På fredagskvällen ringde Mari sina vänner. Hon ställde in födelsedagsfesten.
På måndagen satte hon sig på en brits i ett mottagningsrum på Sahlgrenska. Läkaren tittade i munnen, klämde på halsen… En rutinundersökning? Efter en stund såg han henne i ögonen.
- Mari, sa han. Vi har hittat en dottertumör.
Mari fick knappt fram någonting. Vadå dottertumör? Vad innebar det? Hon visste inget om sjukdomar. Hon åkte skidor. Hon var vältränad. Som tolvåring hade hon kommit femma i Sverige i den rikstäckande Kalle Anka Cup. Storslalom och störtlopp… det behärskade hon. Vadå tumör?
- Nu måste vi hitta modertumören, fortsatte läkaren.
Tumören, förklarade han. Tumören var cancer.
CANCER…då gällde det att ta hand om sina närmaste. Det var det första som slog Mari. Hon ringde runt och berättade vad läkaren hade upptäckt. Alla skulle ha reda på det. Inget hysch-hysch. Föräldrarna och systern först, sedan släkten och vännerna. Mari var en tävlingsmänniska. Cancer…jaha! Det var väl bara att ta bort tumören. Bort med Skiten så det blev bra…Bort med den bara.
Mari lades in två dygn på Öron- näs- och halskliniken. Läkare och sjuksköterskor tog urinprover, blodprover, biopsier, avföringsprover…På kvällarna ringde Mari runt till sina anhöriga och vänner.
Undersökningarna avlöste varandra och så även läkarna. För varje nytt ansikte fick Mari berätta sin historia ännu en gång. Hon hoppades att de skulle hitta modertumören. Hur kunde man missa två biopsier? Hade cancern spridit sig? Kunde dom inte få bort Skiten!
En dryg månad efter de första undersökningarna lade en kirurg på Sahlgrenska ett 30 centimeter långt snitt i Maris hals. Snittet började under hakspetsen, gick vidare mot örat, ner mot nyckelbenet och slutade vid strupen. Läkarna visste ännu inte var modertumören låg men ville försäkra sig om att cancern inte spridit sig från bulan till närliggande vävnader. Det hade den.
När Mari vaknade upp på kvällen, 45 stygn senare, fattades henne halva halsmuskeln, några blodådror och de flesta lymfkörtlar på vänster sida halsen. Men operationen hade gått bra sa läkarna. Flera dottertumörer var bortrensade.
En månad senare hittade man modertumören.
Skiten satt i tungan. Den var stor som en femkrona och satt långt bak på vänster sida av tungan. Läkarna sa att den var för stor för att ta bort nu. I så fall skulle de få skära bort över halva tungan. Och de måste försäkra sig om att alla dottertumörer var borta. Cancerceller var svagare än andra celler. De delade sig snabbare och växte fortare, men de var svagare. Och svaga celler kunde man döda.
I slutet på april gjorde en sköterska på Jubileumskliniken – Sahlgrenskas cancerklinik – en gipsavgjutning av Maris ansikte. Avgjutningen fungerade som modell för den plastmask som Mari skulle bära under strålningen.
När masken blev färdig lade Mari sig på en brits i Jubileumsklinikens källare där strålningsutrustningen fanns. Läkarna trädde på henne plastmasken. Den såg ut som en bödelmask. De skruvade ner den i bänken för att Mari inte skulle röra huvudet under strålningen. Hon låg blick stilla när läkarna förde ett enormt objektivliknande föremål, som gick på en metallarm, över halva ansiktet, halsen och övre delen av bröstet. De höll det under tio sekunder på ett område och bytte sedan till ett annat. Hon skulle inte märka av strålningen förrän efter tio dagar berättade läkarna. Det gjorde ingen.
Under behandlingstiden bodde Mari i sin lägenhet på Guldheden. Hon var sjukskriven från sitt arbete, men försökte leva som vanligt.
Efter tre strålningar och lika många dagar gick hon på bio med sin syster, Lena. Filmen hann knappt rulla igång innan Mari rusade ut på toaletten och kräktes. Läkarna skakade på huvudet. Det kunde inte förstå att hon känt av strålningen så tidigt. De gav henne tabletter mot illamående och fortsatte strålningen.
Dagen efter biobesöket svalde Mari den första tabletten. Det var lördag och hennes systers pojkvän skulle springa Göteborgsvarvet. Hon och en vän skulle möta systern vid starten i Slottskogen. På vägen dit styvnade tungan. Den blev alldeles hård och pressade mot gommen, men hon försökte nonchalera det. Framme vid starten började det plötsligt rycka i Maris nack- och halsmuskler. Huvudet drogs neråt, åt sidan, med en våldsam kraft. Hon kunde inte hålla emot.
- Jag måste till akuten, skrek hon.
De hoppade in i bilen som de just stigit ur och körde till avdelningen för cancerpatienter på Sahlgrenska. Musklerna slet i Maris käkar. Ansiktet förvreds i kramper som vid en kraftig elchock. Vid mottagningen möttes Mari av en sjuksköterska. Den kvinnliga jourläkaren var inte på plats, men sköterskan skulle ringa efter henne.
Sköterskan kom strax tillbaka. Utan läkare. Kramperna fortsatte. Sköterskan iväg igen. Hon gick snabbt, nästan halvsprang. Kom springandes tillbaka. ”Hon kommer snart…lugn bara….det här ordnar vi”, lovade hon andfått.
Efter tio minuter dök läkaren upp. Hon konstaterade snabbt att Mari varit allergisk mot tabletterna och injicerade ett motgift. Kramperna stannade upp och spreds inte, som sjuksköterskan hade befarat, ner mot hjärtat.

MARI HADE YTTERLIGARE 22 STRÅLNINGAR framför sig. Hon bet ihop. Skiten skulle bort, bort, bort. Munnen smakade metall. Tungan började blöda. Maten gick inte att svälja. Hjärtat slog allt snabbare när hon tog hissen ner till Jubileumsklinikens källare. Men den skulle bort!
Längre fram skulle hon höra det från andra cancerpatienter. Skräcken inför källaren. Patienter som efter avslutade behandlingar inte ens vågade tänka på hur det skulle vara att gå ner en gång till.
Men hon fortsatte. Ner till strålningen. Ner till källaren.
Efter fjorton behandlingar vägde Mari 45 kilo. Hon fick inte i sig tillräckligt med vätska och lades in för dropp. Efter den tjugofemte och sista omgången i källaren låg Mari kvar på avdelning 54.
Eventuella dottertumörer var döda. Modertumören stod på tur.
Mari väntade i två veckor på nästa
”Smärtan hade minskat, behandling. Munnen skulle läka och hon skulle men höfterna stack ut återhämta krafterna med hjälp av vila, dropp, och skulderbladen blev morfin, och stesolid. Hon var tacksam för att det vassare för varje dag.” fanns smärtstillande. Det gjorde ont, men hur hade det känts utan?
Maris mamma, syster eller kusin Lotta höll Mari sällskap på avdelningen. De turades om att hälsa på henne och sitta vid hennes säng. Mamma masserade hennes fötter och flätade hennes hår. Varje dag gick hon upp för att duscha. Det var viktigt. Att duscha. Att komma upp.
Hon hade inte ätit ett riktigt mål mat på en månad. En biff, en dricka…vad som helst skulle vara underbart. Hon fick i sig en bit ostsmörgås och lite te. En av dagarna.
En fredag höll läkarna möte i ett litet rum på öron- näs- och halskliniken. De diskuterade Maris behandling. Stolarna var riktade framåt, som i en teatersalong, med Mari på scenen. De pratade om ett ämne, iridium, som skulle kunna minska storleken på modertumören. Skiten var fortfarande för stor för att opereras bort. Vad var iridium för något? Vad innebar en iridium-implantation? Hon frågade. En läkare förklarade. Det var en ny behandling. Mari var den första personen som skulle få den som primärbehandling. Iridiumet skulle stråla sönder modertumören lokalt.
Det var svårt att greppa. Iridium-implantation?
Den artonde juni skjutsade en sköterska in Mari till Operationssalen. De sövde ner henne, och sköt upp fyra plastklädda ståltrådar genom hennes hals. Trådarna fördes upp i munhålan, genom tungan, gjorde en 180 graders sväng runt modertumören för att återigen ledas ut genom halsen. Ståltrådarna drogs ut och plasthöljet fylldes med grundämnet iridium.
När Mari vaknade från narkosen kände hon trådstumparna genom bandaget i halsen. Hon låg isolerad i ett särskilt rum på Jubileumskliniken.
Besökare fick bära blyrockar eller skyddas från strålningen med hjälp av särskilda blyskärmar som ställdes fram. Kusinen Lotta hälsade på. Hon fick inte stanna längre än tio minuter åt gången och inte gå närmare än fem meter från sängen. Mari skulle ligga där i tre dagar. Hon kunde se Lottas huvud ovanför blyskärmen. De pratade med varandra. Om vännerna, familjen, om…morfinet låg som ett filter framför Maris medvetande.
När Lotta gått tittade Mari på en teve som stod och brusade på ett stativ. Det var en videofilm. Bilder som rörde sig. Ljud.

MIDSOMMAR 1990, JUBILEUMSKLINIKEN SAHLGRENSKA. Läkarna hade plockat bort iridiumet. Modertumören var förminskad. Mari låg kvar på avdelningen. För dålig för att få permission över helgen.
På midsommarafton dukade Maris föräldrar upp ett bord bredvid hennes säng. De dekorerade med blommor, plockade fram sill och potatis.
Mari kunde inte äta av maten, men den fanns där. Halsen och munnen smärtade fortfarande, men smärtan tycktes inte ta lika stor plats den här dagen.
Mari åt välling och soppa. Hennes mamma, syster och kusin såg till att hon fick ner tillräckligt. Hon inledde måltiden med xylocain, ett medel som bedövade munnen. Sedan tog hon en sked med välling, svalde och sköljde ner resten med saltlösning. Saltet gjorde vattnet mjukare och mindre smärtsamt att dricka. Xylocain, välling, svälj, saltlösning, skölj, xylocain, välling….Efter tre tuggor somnade hon av ansträngningen. De väckte henne och hon började om på nytt. Xylocain, välling, saltlösning…
Mari bokförde sina tuggor på en lista. Varje dag försökte hon få i sig fler än dagen innan. Och varje dag när hon tog sin promenad i korridoren ansträngde hon sig för att nå fram till nästa dörr. En tugga till, en dörr till.
Bara hon kämpade så skulle hon bli frisk. Siffrorna i anteckningsboken blev högre. Men inte tillräckligt snabbt.
Hon ville hem. Hem på permission. Men alltid tycktes någonting komma i vägen: blodförgiftning, feber, illamående – skulle hon aldrig få den där djävla permissionen!
I slutet juli var det äntligen dags. En vecka i föräldrahemmet i Fiskarheden, Sälen. Maris egen säng, eget täcke, egen toalett. Doften av hemma ersatte lukten av desinfektion.
Mari var hemma större delen av augusti och september, men det som stärkte själen försvagade kroppen. Smärtan hade minskat, men höftbenen stack ut och skulderbladen blev vassare för varje dag .
Vågen visade 41 kilo.
”Man väljer att I slutet av september lade hon in sig.
vara offer eller Från ett fönster på Jubileumskliniken kunde
att gå vidare.” Mari se ut över spårvagnshållplatsen
Sahlgrenska. Hon tittade på människorna.
Några väntade på spårvagnen. Skulle de hem till familjen? En kvinna korsade gatan med en blombukett i handen. Kanske var hon på väg till BB för att gratulera en nybliven mor. Eller skulle hon besöka någon som sakta inväntade döden på en av sjukhusets avdelningar?
Den tolfte oktober lämnade Mari sjukhuset för att tillbringa helgen i sin lägenhet. På kvällen vände det i hennes mage. Hon kräktes en gång varje halvtimma. Efter en natts konvulsioner tog hon sig tillbaka till Sahlgrenska. Vågen visade 38 kilo. Det spelade ingen roll. Ingenting spelade någon roll längre. Hon hade fått nog. Hon ville bara få smärtlindring och somna in. För gott.
Thomas Björk Eriksson, läkare på cancerkliniken, gick inte med på det.
Han ryckte bryskt upp henne ur dvalan: ”Nu ska vi få ordning på det här….du får inte ge upp….det här ska vi ta tag i.” Eriksson lyckades tända Maris sista gnista. Den där gnuttan av hopp som människor plockar fram ur själens innersta skrymsle när kroppen borde ha lämnat in för gott.
Okej…kanske kunde hon kämpa lite till.
Mari led av morfinabstinens, svampinfektion och undernäring. Men hon fick behandling. Dropp, mediciner, extra äggviteämnen. Sakta, sakta började det vända. Nålen på vågen vandrade upp på skalan. På Luciamorgonen var det dags för det absolut sista ingreppet. Nu skulle Skiten bort, en gång för alla.
Läkaren sövde ner Mari och gjorde ett snitt i tungan, precis framför modertumören. Den låg begravd i det sargade köttet, ihopskrumpnad och dödad av strålningen. Kirurgen skar ett snitt runt tumören, lyfte ut den och sydde ihop den friska delen av tungan.
Mari vaknade upp med en tub som stack ur munnen. Tuben gick ner till lungorna för att säkerställa andningen under och efter operationen. En läkare kom in till hennes rum. Han tittade på henne och sa:
- Det här ser ju bra ut, ta ett djupt andetag. Han tog tag i tuben och drog hastigt ut den. Det kändes som hela lungan följde med. Läkaren fortsatte:
- Vi har tagit bort den. Det gick bra.
Skiten var borta.

MORGONHIMLEN LJUSNAR SAKTA över Maris hus i Fiskarheden. Lätta snöflingor faller ner över taket och nedanför balkongen dämpar ett halvmeters täcke med pudersnö ljudet från vägen. Windy, Maris hund, tassar rastlöst omkring i vardagsrummet, stannar upp och viftar på svansen framför balkongdörren.
- Hon älskar att sitta därute hur kallt det än är, säger Mari och öppnar balkongdörren.
Nio år har gått sedan läkaren skar bort tumören i Maris tunga. Skalpellen och strålningen tog samtidigt bort bokstäverna g och k ur Maris bokstavsförråd samt försvagade s- och r-ljuden. Tungan böjer sig inte för Maris vilja.
- Det är jobbigt att prata på sociala tillställningar. Men jag har vant mig vid att lyssna, säger hon.
Hon plockar fram ett fotoalbum och visar bilder från USA-resan hon gjorde efter sjukhusvistelsen: Skyskrapor i New York, bukten utanför San Francisco, dalar i Gran Canyon, kasinon i Las Vegas…. Mari som poserar i en Ford Mustang cabriolet.
- Jag frågade mig själv efter behandlingen vad jag skulle ha önskat att jag hade gjort om jag låg för döden. Att resa var svaret. USA-resan var som att gå igenom en andra pubertet. Äntlige kunde jag klara mig själv igen. Nu var jag fri, säger hon.
Mari överskattade dock sin nyvunna frihet. Efter skidlärarexamen 1994 åkte hon till USA och Nya Zeeland för att arbeta. Halva resväskan var fylld med mediciner – penicillinkurer, värktabletter, näringstillskott. I Nya Zeeland fick hon användning för dem.
- Jag var totalt utbränd och kunde sova ett dygn i sträck. Jag levde på ren vilja tills jag brakade igenom.
Maris anteckningar från 1995 är ett uppslagsverk i sjukdomssymptom: trött, illamående, huvudvärk, yr, stressad, nervös, utanför mig själv, tryck över bröstet…
Hon hade två val: att lägga sig ner och tycka synd om sig själv eller att göra det bästa av situationen.
- Jag har kommit till insikten att man styr sitt liv själv. Okej, det som händer det händer, men man väljer att vara offer eller gå vidare.
Titlarna i bokhyllan följer hennes insikt: Den självläkande människan, Bäst när det gäller, Te enligt Nasse…Och tolv olästa band med Kulla Gulla hon haft sedan hon var liten.
Mari Johansson är numera sjukpensionerad. Efter ett otal möten övertygade henne en psykolog att ”det var bättre att vara frisk och pensionär än att arbeta och vara sjuk”
- Nu kan jag nästan göra vad jag vill, säger hon. Så länge jag sköter maten och sover 11-12 timmar per dygn.
Mari har lärt sig att prioritera. Hon kan inte både åka skidor och pimpla röding. Vinterkylan och skidåkningen bränner kalorier och på slutet av vintersäsongen är hon tärd. Hon berättar att hon förr åt närmare en halvliter grädde om dagen för att hålla vikten. Det motsvarar numera en veckas konsumtion.
Maris sänkta livstempo har gett henne tid till annat. Ett staffli skymtar bakom träningsmaskinen i vardagsrummet. En duk med ett brinnande rödgult eldklot på mörkblå botten hänger bredvid julgranen.
På ett litet furubord står en dator. Mari skriver ner och föreläser om det hon gått igenom.
- Jag tror att det finns ett syfte med allting, säger Mari. Det var inte meningslöst att jag fick cancer. Kan jag hjälpa en enda människa genom mina föreläsningar, då har det kommit något positivt ut av det.

SOLLJUSET HAR LETAT SIG NER I DALEN och genom Maris köksfönster blottar sig fjället på andra sidan vägen. Snön tynger ner grenverket på granarna och på balkongen skäller Windy ut grannens hund. Mari fyller depåerna med gröt, ägg och smörgåsar och drar på sig skidkläderna. Vi tar bilen till Tandådalen och släpliften mot fjälltoppen.
På toppen avtar snöfallet och Mari glider iväg mot sin favoritlöpa. Efter några korrekta skidlärarsvängar viker hon plötsligt av åt höger och lämnar pisten för skogen. Hon skär runt en gran, slår mössan i en gren och försvinner i snömolnet. Dyker upp tjugo meter längre ner….några spretiga fjällbjörkar fladdrar till….snön smälter mot kinden.
Vad spelar det för roll att hon fick upprepa sin beställning på yoghurt fyra gånger för tjejen i Tandådalens cafeteria – vem behöver bokstaven g en sån här dag? Backen blir brantare….snön djupare….ett par svängar till….
Hon bromsar in på längdåkningsspåret nedanför skogslöpan, spricker upp i ett leende.
- Visst är det underbart!



FAKTA
CANCER I MUNHÅLA, SVALG OCH HALS brukar kallas huvud-halscancer. Mari Johansson var yngst i Sverige och bland de yngsta i Europa med att få svalgcancer. Sedan början av 80-talet har flera former av huvud-halscancer ökat och drabbat även yngre människor. I västsverige har tungcancer ökat med 50 procent och fallen med cancer i tonsillerna fördubblats.

ORSAK
Enligt Claes Mercke, cancerläkare på Jubileumskliniken och tillika Mari Johanssons läkare under 13 år, är det troligtvis en rad faktorer, däribland rökning, som tillsammans stimulerar till tumörsjukdomar. Det går inte att bevisa något samband mellan snusning och huvud-halscancer.

UPPTÄCKT
Tumörer kan upptäckas som knölar på halsen eller sår i munhålan. I biopsier (vävnadsprover) undersöks cellernas utseende och struktur. Läkarna meddelar inte patienten om cancer förrän de är helt säkra.
- Ibland får man inte ett representativt material vid en biopsi. Cancercellerna kan ligga gömda och det kan krävas flera biopsier innan man upptäcker dem, säger Claes Mercke.

BEHANDLING
Kirurgi, extern strålning och lokal strålning. I kombination eller var för sig. Innan behandlingen av Mari Johansson användes iridium endast vid återkommande cancer. Numera används iridium som en del i den första behandlingen.
- Med iridium kan vi skräddarsy strålningen. Det är mycket lämpligt vid vissa cancertyper där man ”prickskjuter” tumörerna med strålning, säger Claes Mercke. Hade Mari Johansson behandlats för idag, skulle läkarna inte behövt skära i tungan. I flera länder är de kirurgiska ingreppen fortfarande legio och det är inte ovanligt att man skär bort både tunga och struphuvud (utan tungans arbete hindrar struphuvudet sväljandet av mat).

Epilog

SÖKER EFTER HELHETEN
DEN 30 JANUARI 2003. Det har gått tre år sedan jag träffade Mari Johansson för första gången. När jag ser henne är det genom fönstret på Östra Sjukhusets tryckkammare: En skinande blå stålcylinder som med sina runda bultande fönster snarare för tankarna till en ubåt eller en rymdkapsel än ett instrument i vården. Cylindern väger sju ton och ska tåla ett tryck motsvarande uppåt 100 meters djup. Med skillnaden att trycket kommer inifrån.
Mari Johansson har just klivit in i kammaren tillsammans med tre andra personer. De ska genomgå en behandling för att häva en obehaglig bieffekt.
Någon procent av cancerpatienter som genomgår strålning råkar ut för så kallad osteoradionekros. För Maris del innebär det att tandbenet tagit skada av strålbehandlingen. Blodkärlen har delvis förstörts vilket får benet att vittra sönder då det inte får tillräckligt med syre. Det har nu blivit inflammerat och Mari har känt en stigande värk den senaste månaden. Läkarna måste operera bort tanden.
Men innan operationen vill man stimulera tillväxten av nya blodkärl. Och det ökade trycket i kombination med inandning av syrgas sätter fart på blodgenomströmningen.
När patienterna satt sig till rätta vrider Joakim Trogen, sjuksköterska vid Östras tryckkammare, på en röd spak och ett pysande ljud hörs frön ledningarna. Principen är enkel. Det är som att pumpa ett däck.
- Okej, då var vi där, säger Joakim när de kommit ner på ett djup motsvarande 14 meter.
- dags för syrgas.
Mari och de andra spänner på sig de gula syrgasmaskerna.
- Vädring eller inte vädring, säger Joakim via mikrofonen.
Precis som när man pumpar upp ett cykeldäck och pumpen blir varm ökar temperaturen i kammaren vid tryck. Temperaturen är nu runt 25-26 grader, men ingen har något emot värmen. Det blir ingen vädring.
- Film? Frågar Joakim genom micken.
De nickar.
Utanför ett litet runt sidofönster har man placerat en tv med video på en bänk. Varje tryckkammarbehandling tar två timmar och för att fördriva tiden hyr de videofilmer. Joakim stoppar in actionfilmen The Rock med Sean Connery och Nicholas Cage i huvudrollerna. De ska rädda San Francisco från en planerad gasattack, iscensatt av ett Koppel terrorister som embarkerat sig på fängelset Alcatraz.
Samtidigt gör trycket och syrgasen det bästa för att rädda den strålskadade benvävnaden på Mari och de tre andra patienterna. Psch, psch, psch…rytmiskt fortplantas varje andetag genom syrgasmaskerna via rören ovanför kammaren. Genom fönstret flimrar The Rock och patienterna ser i sina syrgasmasker ut som astronauter på spaning efter en planet.
Efter trettio behandlingar, och lika många filmer, ska behandlingen vara klar. Och först då vet man om den gett resultat.

TVÅ VECKOR SENARE träffar jag Mari igen. Läkarna har opererat bort kindtanden och hon tar igen sig i lägenheten på Guldheden i Göteborg. Precis som i Sälen tre år tidigare, står terriern Windy på balkongen och skäller. Mari själv är lite medtagen men vid gott mod.
- Det första läkaren frågat när jag vaknade efter operationen var om jag kände läpparna, säger hon.
Det gjorde hon. Vilket betyder att nerverna klarat sig från skalpellen och operationen anses lyckad.
Mari har nu genomgått tjugo behandlingar i tryckkammaren och det återstår tio.
- Jag känner inte av så mycket av det ännu, men det kittlar lite i käken när jag sitter i tryckkammaren.
Trots problemen med käkbenet mår hon bättre än någonsin innan säger hon. Hon behöver inte dricka extra grädde för att hålla vikten och kan ha lite peppar och salt på maten. Men fortfarande ingen kolsyrade drycker och absolut ingen thaimat.
Där den gängse läkekunskapen inte bitit har Mari envist letat sig vidare mot mer alternativa metoder. En vän har introducerat henne till homeopati, meditation och akupressur. Vävnaden i halsen, där det 30 centimeter långa ärret löper från operationen för tolv år sedan, har blivit lite mjukare de senaste åren.
- Jag har försökt visualisera en läkning, säger hon.
- Jag är övertygad om att man måste se på helheten.
Vad gäller söndervittringen av tandbenet är tandläkarna inte hoppfulla.
- De tror att de blir tvungna att dra alla kindtänder….
Hon stannar upp i meningen och funderar. Sedan skakar hon leende på huvudet – som av ren trots mot läkarnas dystra förutsägelser. Men full av övertygelse.
- Det tror inte jag.

Tillbaka