|
Artikel från PS!
Av Mia Andersson Malmstedt
Namn: Mari Johansson.
Ålder: 39 år.
Familj: Mamma, pappa, syster med man och två
underbara barn.
Bor: I en vacker trerumslägenhet, i en centralt
belägen oas i Göteborg.
Yrke: Föredragshållare, skidlärare.
Mål: Må bra, ge fler föredrag, åka på skidresor,
renovera lägenheten, skriva en bok, skaffa en egen familj.
Älskar: Livet.
Cancern knäckte henne nästan. Men
Mari Johansson vägrade ge sig. Till slut kom hon ut på andra
sidan, mer levande än någonsin.
Nu håller hon föredrag – trots talfel – för att hjälpa andra
till ett bättre liv.
- Jag vill skaka om folk och få dem att ta vara på sina liv!
Många skulle kunna ha det bättre om de bara stannade upp och
reflekterade över vad de vill och vart de är på väg.
Så säger Mari Johansson. Sjukdomen gav henne kraftigt
försämrad ork och svårigheter att äta. Hennes talfel kräver
en del av lyssnaren – hon saknar möjlighet att säga g och k,
s- och r-ljuden är försvagade.
Men Mari är inte en tjej som ger upp. Hon närde en dröm om
att bli föredragshållare, och så fick det bli. Idag talar
hon om att tänka positivt, övervinna motgångar och stärka
det mentala medvetandet.
- Jag vill att människor ska ta vara på sina liv, för man
vet aldrig när det är för sent.
Historien börjar i januari 1990. Mari hade under en längre
tid haft en knöl på halsen. Svullen lymfkörtel, trodde
läkarna. Men knölen gjorde allt mer ont och fick opereras
bort.
Efter operationen blev hon uppkallad till sjukhuset. Där
fick Mari, 24 år gammal, veta att hon hade cancer. Knölen
var en dottertumör. Var modertumören fanns visste ingen.
- Vaddå cancer? Jag tänkte: Ta bort skiten så att jag blir
bra. Kanske var det tur att jag inte insåg vad som väntade,
säger Mari.
Maris hals skars upp. Cancern hade spridit sig. Halva
halsmuskeln, några blodådror och de flesta lymfkörtlarna
fick tas bort.
Efter tre månader hittades modertumören. Den satt i
tungroten, var som en femkrona och för stor för att ta bort.
Först måste den krympas och eventuella dottertumörer måste
dödas.
Mari fick gå igenom 25 strålbehandlingar, något som hennes
kropp reagerade mycket kraftigt på. Hon kräktes, tungan
blödde. Det blev omöjligt att äta, till och med vatten
kändes som hård metall i munnen. Därefter var det dags för
modertumören att få sitt. Läkarna gjorde en implantation,
vilket innebar att grundämnet iridium sattes i små trådar
runt tumören.
Och Mari blev bara sjukare och sjukare. Midsommarafton 1990,
då iridiumet plockats ut igen, dukade hennes föräldrar upp
midsommarmat bredvid sjukhussängen. En morfinbedövad Mari
skulle äta välling. Först tog hon Xylocain, en
bedövningssalva. Därefter tog hon en sked välling och
sköljde ner med saltlösning. Xylocain, välling, svälj,
skölj, Xylocain, välling…. Efter tre tuggor somnade hon av
utmattning.
- Sjukvården är bra, men utan min familj hade jag aldrig
överlevt. De fanns där och stöttade mig hela tiden. Och ändå
var det nog på sätt och vis värre för dem, säger Mari.
I oktober gav Mari upp. Hon skulle tillbringa helgen hemma,
men började kräkas en gång i halvtimmen. Nu vägde hon 38
kilo, till sina 170 centimeter.
- Jag åkte till sjukhuset och kände: Skönt, nu ska jag inte
kämpa mer. Nu är jag färdig. Men då kom en av mina
favoritläkare inrusande och han fick igång mig igen, säger
Mari och ler.
Sakta, sakta vände det uppåt. I december opererades
modertumören bort. Den hade då krympt till en tiokronas
storlek.
Med sig tog tumören en bit av tungan. Strålningen hade också
gjort vävnaden ärrig och stel. Därmed hade sjukdomen inte
bara tagit med sig det felfria talet, den hade också satt
spår i såväl salivavsöndring som sväljförmåga.
Men det spelade ingen roll. Hög på livet kastade sig Mari ut
i verkligheten. Redan vid jul gjorde hon sitt första åk –
Mari har nämligen alltid varit skidfantast.
- Det var en underbar känsla! Jag kände att det här skulle
gå bra!
Nu gällde det att ta igen det som missats. Mari åkte
utomlands, reste runt, jobbade som skidlärare, tog examen.
Nu var hon fri!
Men hon kunde inte leva som om ingenting hade hänt.
Resväskan var full av mediciner; penicillin, värktabletter,
näringstillskott. Orken räckte inte till. Till slut brakade
Mari igenom.
Det hade gått fem år sedan cancerbehandlingen avslutats.
Mari hade symtom som trötthet, illamående, yrsel,
nervositet, huvudvärk samt tryck över bröstet.
Utbrändhetssymtom, med andra ord.
Hon blev tvungen att inse faktum. Livet var inte som förut.
Hon hade ingen ork och kunde inte äta annat än mosad mat och
såser. Hon hade fått lämna sitt jobb och arbetade nu med
andra uppgifter som inte stimulerade henne. Heltid var
dessutom alldeles för mycket. Dagarna bestod av jobb, mat
och sömn, ingenting annat.
- Jag blev deprimerad. Jag såg bara det jag inte kunde göra,
inte kunde äta, inte kunde vara. Botten var nådd när jag
började tänka på självmord.
En psykolog hjälpte Mari att vända på sitt tankesätt. Att se
allt hon kunde göra istället för allt hon inte kunde…
- Man ska ju må bra, inte bara vara cancerfri! Innan jag
blev sjuk så var jag en positiv människa, men jag saknade
kontakt med min själ. Nu hittade jag verktygen jag behövde,
själen och intuitionen. Och jag kunde göra mig av med den
lilla figuren som satt på min axel och sade att jag var en
dålig människa för att jag inte orkade.
Att vända sitt tankesätt kan handla om att ställa sig vid
fönstret och aktivt lägga märke till allt vackert. Att
ställa sig framför spegeln och säga till sig själv: Jag
tycker om dig. Eller som i Maris fall; se de vackra fjällen
istället för att se alla skidåk som aldrig blev av.
Mari började skriva tacksamhetsdagbok. Varje kväll noterade
hon fem saker som hon var tacksam för. Fortfarande avslutar
hon sin dag med att tänka på något som är bra och positivt.
En annan viktig vändpunkt i Maris liv kom då hon fick
kontakt med den österländska läkekonsten.
- Jag lärde mig att meditera bort min spänningsvärk.
Plötsligt kunde jag sluta med värktabletterna, idag äter jag
inte mer mediciner än någon annan.
Meditationen har sedan dess varit en viktig komponent och
något Mari ägnar sig åt en stund varje dag. Det handlar inte
om att alltid sitta i lotus-ställning, säger hon. Det
behöver inte heller ta lång tid.
- Att ge sig själv en stund för att må bra, slappna av och
landa i sig själv – det är meditation för mig. Varje kväll
innan jag somnar tar jag tre djupa andetag och känner att
jag är i mig själv. Man måste prioritera, ge sig själv några
minuter eller någon timme då och då för att själen ska hinna
ifatt.
Ur samtalen med psykologen och mötet med det österländska
växte Maris nya livssyn fram. En ny tacksamhet för livet
föddes. Bit för bit föll allting på plats.
- Jag tror att vi finns här på jorden för att lära oss
någonting, och jag är tacksam för det jag lärt mig. Det är
klart att jag önskar att jag kunde gjort mina lärdomar utan
att behöva gå igenom sjukdomen, men jag kunde väl inte det.
Allt jobbigt går att vända till något gott, tror Mari. Det
gäller att sluta se sig själv som ett offer. Hela livet
består av val, i smått och stort, direkt eller indirekt. Och
alla val är viktiga. Måsten, däremot, är något vi bör och
kan slopa. Även det vi tror att vi måste göra, består
nämligen i grunden av val vi gjort helt frivilligt.
- Nu är jag medveten om mina val, det var jag inte förut.
Jag vet att jag är ansvarig själv. Det gäller hela tiden att
göra så bra val som möjligt med de förutsättningar man har.
Man kan faktiskt förändra sitt liv.
Som ung och frisk levde Mari sitt liv i många bitar utifrån
grupptrycket, samhällets normer och bilden av vem hon borde
vara. Efteråt var hon inte densamma. Hon blev tvungen att ta
reda på vem hon var och vad hon stod för.
Den nya självkännedomen gjorde henne medveten om den egna
intuitionen. Nu regerar magkänslan. Intuitionen säger henne
vad hon bör och vad hon behöver. Den styr hennes livsval.
- Intuition är för mig mer än en känsla. Kan vi leva utifrån
den så mår vi bättre.
Det handlar också om att sätta upp mål för sig själv. Vad
vill jag? Vad kan jag? Vad orkar jag? Målen måste vara
realistiska utifrån varje persons förutsättningar, men
samtidigt kan vi nog alla klara mer än vi tror.
Mari sätter sig då och då med penna och papper och
”formaterar om” sina mål, som hon säger. Speciellt viktigt
är detta i perioder då hon mår sämre. Då är det dags att
rannsaka sig själv – lever jag som jag lär? Målen liksom
vägarna fram mot mål granskas, omformuleras. Hela livet får
sig en översyn, en genomgång.
För Mari är mål och drömmar samma sak.
- Man måste leva utifrån sina drömmar. När jag började leva
mina drömmar så förändrades de. De blev till drömmar som
gjorde att jag mådde bra och de blev mer realistiska. De
handlar inte längre om vackra slott eller dyra bilar.
Vägen genom sjukdomen var lång och svår. Idag är Mari
sjukpensionär, men med rätt att jobba några timmar varje
månad och hon hoppas att det ska bli mer med tiden. Hon kan
fortfarande bara äta mycket finfördelad mat. Infektioner i
munhålan är något hon ofta dras med, liksom krånglande
tänder. Tröttheten gör att hon får leva sitt liv ”i kvalitet
istället för kvantitet”, som hon uttrycker det.
Men det positiva attityden tar inget ifrån henne. Senaste
exemplet är då hon nyligen träffade en läkare, specialist på
sväljproblem. Mari förväntade sig hjälp med att svälja
bättre. Läkaren förundrades över att hon kunde svälja alls,
och rekommenderade en operation för att få maten direkt in i
magen – något Mari inte alls ville veta av.
Naturligtvis blev hon ledsen först. Men överraskande snabbt
vände tanken:
- Om det nu är så illa får jag ju helt enkelt vara glad över
all mat jag kan äta!
Stundtals upplever Mari enorm lycka, berättar hon. Visst är
hon en vanlig människa, visst blir hon deppig. Men lyckan
återvänder, starkare än någonsin. Hon talar om en känsla av
att ha färgade glasögon på sig, glasögon som gör hela
världen vacker.
- En kompis sade till mig att han gärna ville låna mina
glasögon. ”Jag kan inte se allting så där som du”, sade han.
Men jag tror att alla kan lära sig det. Jag har också fått
jobba för att nå hit.
Mia Andersson Malmstedt
Tillbaka |
|
|